Ett telefonsamtal kan leda till så mycket...
Jag ringde bara sjukvårdsupplysningen för att be om råd, sedan blev det flera dagar på sjukhuset... Väldigt snart efter det att jag ringt rådgivningen hade jag fått en tid på Hälsocentralen på Södertull, vänliga människor mötte upp och jag fick snabbt träffa en läkare som tog prover och remiterade mig vidare till akuten...
Det var först när jag var på väg till akuten, körande i min bil som jag egentligen kom på att jag körde bil. Utan att jag egentligen tänkt så upptäckkte jag också hur snabbt jag fått vård. När jag kom till aktuen, som jag bara har negativa förväntningar på med massor med timmar i korridoren full av väntan... Jag fick nästan omgående komma in på ett rum och lägga mig på en brits, träffa läkare och nya, om en samma prover som redan tagits på vårdcentralen, togs...
Klockan 01.30 blev jag sedan körd i min säng till en avdelning. Där jag fick träffa ytterligare läkare och nya prover. Kändes bra att man gjorde så grundliga tester, men det var först nu som jag egentligen blev lite rädd över vad de egentligen tog för tester...
En dag gick, två dagar gick i samma stil. Massor med trevliga sköterskkor, undersköterskor och läkare kom om varandra. Nya prover och väntan på resultat. Det var inget fel på mig. Tack fär det, kändes som ett kvitto på att jag levde! Men min enorma huvudverk fanns kvar...
Ringdde jobbet och meddelade att jag var på sjukhuset, fick ställa in och/eller ändra en del av mina planerade göranden. Synd det, för det fanns massor med saker jag hade på gång. Men nu tänker jag på mig själv först av allt... trots examensfirande, svar från rättegångar, skrivande på JO-anmälningar för en väns räkning, letande efter lägenheter... etc Men nu går jag själv före allt!
Hemma över helgen för att vänta på provsvar... så himla tacksam för alla som engagerat sig! Vilken sjukvådr vi har tillgångtill när den behövs!
TREVLIG HELG!
* * *
DEL TVÅ....
* * *
Efter en helg som avslutades i sommarstugan längt från allt "måste" i glada vänners lag.. måndagmorgon var jag tillbaka på akuten igen... Stugan ligger några kilometer från Kungsberget, 78 kilometer från Skutskär... viktig parantes i min klagan.
När jag vaknade med smärtan i huvudet igen... fick jag först be om hjälp att ta mig till Vårdcentralen i Skutskär - då hade jag redan passerat Akuten i Gävle en timme innan jag anlände VC i Skutskär... där lades jag upp på en bår... i väntan på läkare som skulle remitera mig till akuten... det kom en läkare som inte gjorde mer än skrev på remissen... sen ficka jag vänta på att få sjkuts i transportbil till Gävle... chaffören hade visst lucnh... dessutom fick jag betala resan själv.... jag transporterades sittande i en ställning som min smidighet aldrig tidigare fått mig att inta, till Akuten på en bår som nöp och klämde mig på armen så jag var blå... kall, dragig och en ensam transportör... åja, tilbaka på akuten i Gävel, där jag egentligen var för mer än fyra timmar sedan...
Nya prover... väntande...
Utskriven mitt i matten, kl 01.30, ringde jag mina föräldrar för att inte riskera att få en liknande transport som när jag kom in....
Nu återstår bara en massa väntan på olika provsvar... väntar... väntar...
Jag far runt i en cirkel av smärta, vila, medicin... smaärta, vila, medicin.... Ibland får jag lite mer ork än oftast... sjukskriven... väntar på läkarkontakt för fortsatt sjukskrivning... sover sittande på nätterna... om jag sover... somnar någon kortare stund av utmattning... men lever på hoppet! Det kan snart inte göra mer ont... nu har jag väntat i två-tre veckor... doktorn är på semeseter och jag... väntar... på att smärtan ska lägga sig för evigt...
TACK för massa glada och uppmuntrande SMS, mail, mobil... etc... orkar bara inte svara på dem just nu.... tar alla meddelande till mig,.. saknar er alla (även jobbet)!!!
Det var först när jag var på väg till akuten, körande i min bil som jag egentligen kom på att jag körde bil. Utan att jag egentligen tänkt så upptäckkte jag också hur snabbt jag fått vård. När jag kom till aktuen, som jag bara har negativa förväntningar på med massor med timmar i korridoren full av väntan... Jag fick nästan omgående komma in på ett rum och lägga mig på en brits, träffa läkare och nya, om en samma prover som redan tagits på vårdcentralen, togs...
Klockan 01.30 blev jag sedan körd i min säng till en avdelning. Där jag fick träffa ytterligare läkare och nya prover. Kändes bra att man gjorde så grundliga tester, men det var först nu som jag egentligen blev lite rädd över vad de egentligen tog för tester...
En dag gick, två dagar gick i samma stil. Massor med trevliga sköterskkor, undersköterskor och läkare kom om varandra. Nya prover och väntan på resultat. Det var inget fel på mig. Tack fär det, kändes som ett kvitto på att jag levde! Men min enorma huvudverk fanns kvar...
Ringdde jobbet och meddelade att jag var på sjukhuset, fick ställa in och/eller ändra en del av mina planerade göranden. Synd det, för det fanns massor med saker jag hade på gång. Men nu tänker jag på mig själv först av allt... trots examensfirande, svar från rättegångar, skrivande på JO-anmälningar för en väns räkning, letande efter lägenheter... etc Men nu går jag själv före allt!
Hemma över helgen för att vänta på provsvar... så himla tacksam för alla som engagerat sig! Vilken sjukvådr vi har tillgångtill när den behövs!
TREVLIG HELG!
* * *
DEL TVÅ....
* * *
Efter en helg som avslutades i sommarstugan längt från allt "måste" i glada vänners lag.. måndagmorgon var jag tillbaka på akuten igen... Stugan ligger några kilometer från Kungsberget, 78 kilometer från Skutskär... viktig parantes i min klagan.
När jag vaknade med smärtan i huvudet igen... fick jag först be om hjälp att ta mig till Vårdcentralen i Skutskär - då hade jag redan passerat Akuten i Gävle en timme innan jag anlände VC i Skutskär... där lades jag upp på en bår... i väntan på läkare som skulle remitera mig till akuten... det kom en läkare som inte gjorde mer än skrev på remissen... sen ficka jag vänta på att få sjkuts i transportbil till Gävle... chaffören hade visst lucnh... dessutom fick jag betala resan själv.... jag transporterades sittande i en ställning som min smidighet aldrig tidigare fått mig att inta, till Akuten på en bår som nöp och klämde mig på armen så jag var blå... kall, dragig och en ensam transportör... åja, tilbaka på akuten i Gävel, där jag egentligen var för mer än fyra timmar sedan...
Nya prover... väntande...
Utskriven mitt i matten, kl 01.30, ringde jag mina föräldrar för att inte riskera att få en liknande transport som när jag kom in....
Nu återstår bara en massa väntan på olika provsvar... väntar... väntar...
Jag far runt i en cirkel av smärta, vila, medicin... smaärta, vila, medicin.... Ibland får jag lite mer ork än oftast... sjukskriven... väntar på läkarkontakt för fortsatt sjukskrivning... sover sittande på nätterna... om jag sover... somnar någon kortare stund av utmattning... men lever på hoppet! Det kan snart inte göra mer ont... nu har jag väntat i två-tre veckor... doktorn är på semeseter och jag... väntar... på att smärtan ska lägga sig för evigt...
TACK för massa glada och uppmuntrande SMS, mail, mobil... etc... orkar bara inte svara på dem just nu.... tar alla meddelande till mig,.. saknar er alla (även jobbet)!!!
Nu var det länge sedan jag skrev något.. har tänkt på det så länge...
Jag har nu klarat av mina studier och fått mitt "G" på min uppsats i Socialförvaltningsrätt (7½ hp) - massor med jobb med uppsatsen har stulit all min uppmärksamhet under flera veckor. Samtidigt som livet bara har fortsatt att pågå där ute...
Det tarvar en masa tid att vara på jobbet, samtidigt som jag skall försöka få ihop en uppsats som klargör (eller rör till det) flera olika begrepp som används i behandlings världen och vår vardag på jobbet.
Åja, nu är det avklarat och slut för denna gång... undra vad det blir här nest? För något kommer jag ju att plugga... =D
Vi var ett helskoj gäng med föreståndare från olika verksamheter som "kommenderats" till studier - vi har haft väldigt roligt och det har varit högt i tak... ibland har himlen bara öppnat sig, jag trodde för en stund att jag förstått lagarnas alla avsiker och kryphål. Så kom regnet, det föll som vattnet i duschen, och jag upptäckte att jag inte fattat ett dugg! Det var bara att ta tag i situaationen och läsa lite mer, lite mer och så steg solen igen... Denna gång med lite ökad kunskap, jag har gått från klarhet till klarhet...
Att plugga på arbdetstid låter ju vackert, men att all arbetstid var förlaggd till min fritid och villotid var det ingen som sa. Nätterna har blivit korta, alldeles för korta, för att vara hälsosamma. Så om jag ska plugga något mer "i arbetets namn" vet jag väl inte. Jag behöver min sömn!
Det ryktades om att vi skulle göra en "inspektion" i Hinntjärn till hösten, låter skoj! Jag är med...
LIVET i övrigt då,, ja, det är ju EU-val om några dagar, har du bestämt dig för att du skall rösta? Eller har du tänkt avstå från den för många så efterlängtade demokratiska rätten att faktiskt få lägga sin egen röst på en kandidat som kanske kan göra livet lite mer trivsamt för just dig. Själv kommer jag att rösta på vänsterpartiet, om jag finner någon tilltalande kandidat att kryssa... de är ju numera de enda partiet som inte gillar EU och går lite längre än så, det vill ta oss ut ur unionen, och det vill jag också! Det är trist att mitt eget parti (mp) inte längre står för den åsikten, en av de viktigaste frågorna för mig är överstatligheten. Folket själva skall bestämma i frågor som rör dem och påverkar deras liv. Ingen ska tala om för mig att mina jordgubbar skall ha storlek sju och innehålla "E2xyZ 3334" för att få finnas på mitt bord etc Det blir bara en rad olika genmanupelerade anabolagubbar... vattniga i smaken och fylld av GMO eller vad det nu heter. Jag vill ha jordgubbar till midsommar som smakar som förr i tiden när jag var barn, före EU inträdet i våra liv!
En annan katastrof, och det som egentligen var det som fick mig att engagera mig i (mp) för massor med år sedan är ju kärnkraftfrågan. Nu ser det ut som om Sverige kommer att gräva ner sitt avfall i Forsmark, mitt under mina fötter i någon form av förvar i ett antal hundra år... Det är för trist att det är just under mina fötter som skiten skall ligga! Jag har svårt att dela glädjen med de som hurrar för att "vi fått några jobb till byggden". Osäkerheten i att kliva runt på flera hundra kilo utbrännt kärnavfall är inte, och kommer inte att bli tilltalande för mig! Jag kommer osökt in på textdängan från någon låt som jag hörde som barn, "Det som göms i snö, kommer upp i tö...".
I min vänskapskrest rör det på sig också, några separerar, och det så bokstavligt att det inte finns någon möjlighet att rädda deras äktenskap eller deras gemensamma ansvar för barnen. Några vänner har lagt näsan i vädret och lämnat in, drogerna har tagit den ända hem, till dödens land. Jag har funnit flera vänner från den gamla goda tiden som utspelade sig för si så där 25-27 år sedan, det är helskoj att facebook finns.
Men det finns också andra saker som händer bland mina vänner och bekanta, det flyttas hit och dit, någon flyttar in i landet, någon flytta ut ur landet, någon börjar med droger, någon försöker sluta på egen hand, andra åker in på behandling... fan så det rör på sig... och jag som bara har pluggat lite socialförsäkringsrätt... dessutom på arbetstid!
Det tarvar en masa tid att vara på jobbet, samtidigt som jag skall försöka få ihop en uppsats som klargör (eller rör till det) flera olika begrepp som används i behandlings världen och vår vardag på jobbet.
Åja, nu är det avklarat och slut för denna gång... undra vad det blir här nest? För något kommer jag ju att plugga... =D
Vi var ett helskoj gäng med föreståndare från olika verksamheter som "kommenderats" till studier - vi har haft väldigt roligt och det har varit högt i tak... ibland har himlen bara öppnat sig, jag trodde för en stund att jag förstått lagarnas alla avsiker och kryphål. Så kom regnet, det föll som vattnet i duschen, och jag upptäckte att jag inte fattat ett dugg! Det var bara att ta tag i situaationen och läsa lite mer, lite mer och så steg solen igen... Denna gång med lite ökad kunskap, jag har gått från klarhet till klarhet...
Att plugga på arbdetstid låter ju vackert, men att all arbetstid var förlaggd till min fritid och villotid var det ingen som sa. Nätterna har blivit korta, alldeles för korta, för att vara hälsosamma. Så om jag ska plugga något mer "i arbetets namn" vet jag väl inte. Jag behöver min sömn!
Det ryktades om att vi skulle göra en "inspektion" i Hinntjärn till hösten, låter skoj! Jag är med...
LIVET i övrigt då,, ja, det är ju EU-val om några dagar, har du bestämt dig för att du skall rösta? Eller har du tänkt avstå från den för många så efterlängtade demokratiska rätten att faktiskt få lägga sin egen röst på en kandidat som kanske kan göra livet lite mer trivsamt för just dig. Själv kommer jag att rösta på vänsterpartiet, om jag finner någon tilltalande kandidat att kryssa... de är ju numera de enda partiet som inte gillar EU och går lite längre än så, det vill ta oss ut ur unionen, och det vill jag också! Det är trist att mitt eget parti (mp) inte längre står för den åsikten, en av de viktigaste frågorna för mig är överstatligheten. Folket själva skall bestämma i frågor som rör dem och påverkar deras liv. Ingen ska tala om för mig att mina jordgubbar skall ha storlek sju och innehålla "E2xyZ 3334" för att få finnas på mitt bord etc Det blir bara en rad olika genmanupelerade anabolagubbar... vattniga i smaken och fylld av GMO eller vad det nu heter. Jag vill ha jordgubbar till midsommar som smakar som förr i tiden när jag var barn, före EU inträdet i våra liv!
En annan katastrof, och det som egentligen var det som fick mig att engagera mig i (mp) för massor med år sedan är ju kärnkraftfrågan. Nu ser det ut som om Sverige kommer att gräva ner sitt avfall i Forsmark, mitt under mina fötter i någon form av förvar i ett antal hundra år... Det är för trist att det är just under mina fötter som skiten skall ligga! Jag har svårt att dela glädjen med de som hurrar för att "vi fått några jobb till byggden". Osäkerheten i att kliva runt på flera hundra kilo utbrännt kärnavfall är inte, och kommer inte att bli tilltalande för mig! Jag kommer osökt in på textdängan från någon låt som jag hörde som barn, "Det som göms i snö, kommer upp i tö...".
I min vänskapskrest rör det på sig också, några separerar, och det så bokstavligt att det inte finns någon möjlighet att rädda deras äktenskap eller deras gemensamma ansvar för barnen. Några vänner har lagt näsan i vädret och lämnat in, drogerna har tagit den ända hem, till dödens land. Jag har funnit flera vänner från den gamla goda tiden som utspelade sig för si så där 25-27 år sedan, det är helskoj att facebook finns.
Men det finns också andra saker som händer bland mina vänner och bekanta, det flyttas hit och dit, någon flyttar in i landet, någon flytta ut ur landet, någon börjar med droger, någon försöker sluta på egen hand, andra åker in på behandling... fan så det rör på sig... och jag som bara har pluggat lite socialförsäkringsrätt... dessutom på arbetstid!
